Seriös uppackning pågår! Sjukt mycket saker man har! Jag har nyss micklat ihop våran IKEA-lampa "maskros".. 160 pappersbitar och 20 stårvajrar på plats. Stor som satan!
Annars så börjar det snart likna något sånär ett hem här, men det är en del kvar att göra. Fast jag kan säga en sak iaf; jag STORTRIVS redan, trots alla kartonger som står överallt och att inget finns där det ska! Löv it, älskar området, lägenheten, centrumet, närheten till allt och framför allt till alla!
Skriver mer imorgon!

Fin cover på en vacker låt :)

http://www.youtube.com/watch?v=dZSv2_0lkO8&feature=related

I veckan kommer vi att flytta! So long bajs-märsta!! Skriver mer när jag får tid!

1. Couscous:
Gör iordning fullkornscouscous, ha buljongtärning i vattnet.

2. Kycklingen:
Stek iorning små kycklingbitar, salta och peppra och pressa i vitlök under stekningen, när kycklingen är färdigstekt så tillsätter du honung och steker runt kycklingen i den lite ytterligare.

(Om man är lite lat som jag själv är så kan man ha fetaost och räkor, blir jättegott det med!)

3. Salladen:
Sallad
Rödlök
Tomat
Gurka

4. Vinägrett:
3 msk olivolja eller annan olja
1-3 msk Vitvinsvinäger eller annan vinäger, efter smak
1-2 msk honung
Salladskrydda
Grovmalen peppar
Blandla ihop ingredienserna och ringla över salladen! Ha gärna någon god dressing till, jag hade ranchdressing, vitlök funkar också bra.

http://www.thesun.co.uk/sol/homepage/news/article2233878.ece Ja det är väl inte vad de allra flesta små pojkar önskar sig.. då brukar man väl önska sig en ny leksak eller nåt?! Han ser ju ut som ungens storebror. Men men!
Den här artikeln får mig att vilja köpa kådisar till Max på hans 10-års dag! Tänk om han skulle bli pappa när han var 13? då är ju jag bara 36 år, 36 år och MORMOR! nej fy fan! :)


http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4398626.ab
helt galet det här.. vad kvinnokroppen är kapabel till!

Tycker att Sverige är ett sånt platt och tråkigt land ibland.. "Ja men Sverige är ju en demokrati, guuu vilken tur vi har som bor här.". "ååh vad bra vi har det..bla bla bla".. ja men visst.. folk får gärna tycka vad dom vill i sverige, men dom ska faan inte säga det högt! För då blir det ett jävla liv.. Ett exempel:

Jag och min kompis S föjlde med K på en fest hos en tjej som bodde i Kista. Jag och min kompis kände inga andra där förutom K som vi hade gått dit med. Vi börjar komma in på lite politikprat och jag tror att jag eller S nämner att vi inte bryr oss om vilket parti som har makten eller nåt liknande.. DÅ brakar helvetet lös, vi var dom enda svenskarna där och SÅ fort vi sa som vi tyckte så slängde dom upp oss på slaktbänken och försökte få oss att framstå som dåliga människor, dumma svenska tjejer som inte fattar nånting, det var så vi klassades, för DOM visste minsann bättre, för dom hade ju faktiskt släkt i andra länder som inte var särskilt lyckligt lottade..För "Vi vet minsann inte hur det är i fattiga länder", "hur kan man INTE orka engagera sig?!" "herregud av med deras huvuden"(nä det där sista sa dom faktiskt inte.. liten överdrift från min sida) sedan diskuteras det om att man aktivt ska delta i demonstrationer, skriva brev till politiker för att få igenom saker som man vill ändra på, skänka pengar till fattiga länder även om man nu tror att det bara går till en massa gubbars och kärringars löner och nästan ingenting går till dom som verkligen behöver det..och man ska åka och titta hur alla stackare i fattiga länder har det istället för att åka till typ grekland och dricka paraplydrinkar i en vecka när man väl har semester..
 
Så dom menade alltså att jag skulle lägga min lediga tid åt att knåpa ihop brev till jävla politiker för att deras assistenter ska kunna köra dom i pappersförstöraren åt dom innan det ens kommit ur kuvertet, jag ska delta i demonstrationer med min barnvagn (ja det var ju ett bra ställe att vara på m en bebis), jag ska åka till Gaza på semester och se misär och kanske trampa på en mina eller två istället för att åka till Mallis och sola, bada och se sånt jag vill se på min semester. Ja det låter väl troligt. Jag och S blev inte så populära på den där festen, alla stämplade oss som två dumma svenska bimbos och blev nog glada när vi gick. För sånt ytligt folk kan man ju inte umgås med(!) Tror S tillochmed hörde en kille muttra att vi var "heeelt jävla dumma i huvudet".. jaja.. visst visst. Men när vi frågade honom om han nångång varit i ett fattigt land för att se misären så var svaret såklart "nej".. så man ska inte kasta sten i glashus!

Har nyss bakat en sockerkaka med kokostosca på! Mums! Hittade receptet i min Leila-bok "A piece of cake".
Har bakat rättså mycket saker ifrån den boken nu! Riktigt smaskiga recept.. det bra med när man bakar själv är att suget liksom försvinner under själva bakningen! LÖVLEY.

Nu har vi varit och kollat på våran lägenhet för en andra gång! Jättefin var den. Lite mindre än vad vi mindes den, kanske var för alla saker som stod i den. Men vi är nöjda! ska bli sååå najs! aaah! nytt nytt nytt!!

I veckan lärde sig Max att stoppa in nappen i munnen själv! Vi la nappen framför honom och då tog han upp den och efter lite fnulande så fick han in den i munnen! Fan vad fort det går alltså! Känns som igår jag var gravid och inte ens kände det fina lilla troll som låg och sparkade runt där inne!

Det tar ju 100 år att få klart alla dopinbjudningar.. klippa och klistra och trä satinband och ha sig. Det är inte lite ont i fingrarna man får efter att knåpande, men men! jag får skylla mig själv, det är ju trots allt ganska kul! Såhär ser jälva insidan ut iallafall! Dekorationerna kommer att gå i grönt! Och han ska inte ha dopklänning på sig har vi beslutat! Han ska ha kostym eller om jag hittar nånting annat fint och passande. Ända sen jag var liten så har jag inte riktigt fattat mig på det här med pojkar i klänningar på dop, andra får gärna ha det men jag tänker inte ha det på mitt lilla troll.

Hade tänkt att skriva om en erfarenhet som jag helst hade velat sluppit.
Förlossningsdepression. Ett ganska tabubelagt ämne som många människor inte vet ens existerar. För när man har blivit mamma ska det ju vara världens lyckligaste, eller hur?
Så blir det inte för alla. Ca 10% av alla nyblivna mammor hamnar i en förlossningsdepression av olika svårighetsgrader. För vissa räcker det med samtalsterapi, andra behöver medicinera för att bli friska.
De kvinnor som har blivit akut kejsarsnittade löper en högre risk att bli drabbade. Även de som varit deprimerade förr.

När jag hade fått Max var hormonchocken total. Jag hade ont efter snittet, kunde inte ens hosta, min mamma fick en stroke och blev liggandes på sjukhus, jag sov ingenting, kunde inte slappna av, grät för allt, kunde inte le, kände ingen glädje.. ja jag kan fortsätta i evigheter. Det blev absolut inte som jag hade tänkt mig.. ingenting var som det skulle.. jag hade väl en "Baby blues" från helvetet.. till sist bröt jag ihop totalt, då var max 7 dagar gammal. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Det kröp i hela kroppen, hjärtat slog så hårt och fort och jag bara grät. Då åkte vi och fick hjälp på Karolinska. Jag fick insomningstabletter och Erik (min sambo) fick ta Max den natten. Då fick jag mina första timmars sömn på en hel vecka. Fyra timmar sov jag..
Efter det så blev allt bättre, men bara för en kort tid.

När Max var ca 4 veckor började ännu ett helvete. Inget var kul helt plötsligt. Jag kände mig instängd och fångad. Vad hade jag ställt till med? Jag är ju ingen bra mamma. Max förtjänar bättre än mig.
Allt jag ville var att försvinna. Om någon var här och hälsade på så önskade jag att dom kunde ta med sig mig så jag slapp allt ansvar.. Jag kände inte alls igen mig själv längre. Min bästa vän som var här och hjälpte till så gott hon kunde sa att jag inte alls var en dålig mamma och att jag skötte mig jättebra, men hon sa att min blick var tom..
Och det stämde nog ganska bra in på hur jag kände mig, tom. Tom och värdelös. Såhär kan väl ingen normal människa känna? borde jag inte vara lyckligast i världen? vissa dagar kändes mindre dåliga, och vissa var jag helt nere i botten.

Jag gick hos en kurator.. det hjälpte inte. Jag hade kontakter inom psykiatrin. Dom alla tyckte att jag skulle ha tålamod, att det kommer gå över. Visst, det gick över, ibland, men bara för några dagar för att sen komma tillbaka igen. Ångest, svårt att sova, lessen och nedstämd. Ville inte ha en förlossningsdepression! Vad var det för fel på mig!! Varför just jag? Varför gick det aldrig över? Ofta kändes det som om jag alltid skulle må såhär skit.. en gång skrev jag ett sms till sambon när han var och jobbade där det stod att jag faktiskt ville dö hellre än att må såhär hela livet. Jag såg inget ljus i slutet av tunneln, allt var becksvart. Det här är mitt nya liv, brukade jag tänka, jag kommer aldrig att få bli mig själv igen.. alla som jag älskar kommer till sist att tröttna på mig och lämna mig, eller så kommer jag att dö.

När Max var 2,5 månader så "gav jag upp", jag gick med på att testa att medicinera mot helvetet. Efter någon vecka så var inte allt lika skit längre.. och Max var ju riktigt rolig. Jag kom på mig själv att tycka OM att vara mamma. Men inte kan det väl vara medicinen som hjälper? Det trodde jag aldrig. Efter ytterligare några veckor och ett byte av medicin så kände jag igen mig själv igen. Jag var Johanna. En aningens tilltufsad Johanna, men ändå. Jag kan tillsammans med min psykolog börja bygga upp mig själv igen, även om depressionen inte är så långt borta och ligger och spökar som ett svart hav bakom mig.

Folk höjer på ögonbrynen när man nämner ordet förlossningsdepression, och ännu mera höjer dom på ögonbrynen när man nämner medicinering i samband med det. Vissa ger en blickar som "jaha du var en dålig mamma du, stackars barn" eller "ja, du är ju så ung, det är därför, förstår du inte det?!". Som om det har något med det att göra. Ibland reagerar hjärnan konstigt på hormonomställningar som sker i kroppen, man är inte en sämre mamma för det, eller älskar sitt barn mindre än alla hemma-mys-lull-lull-mammor, man bara måste kämpa lite mer i början, tills man fått rätt hjälp. 

Nu är Max 4 månader lite drygt, jag har en bra bit kvar innan jag är helt "frisk", men jag har kommit en bit på vägen, det känns skönt. Jag kommer att blogga om mina upplevelser före/under/efter depressionen. Det jag känner att jag vill skriva av mig om.. Jag är varje dag tacksam för det stöder jag har fått genom hela min jobbiga tid.
Kan inte tacka min underbara sambo Erik och min bästa vän S nog myckt för att dom ställt upp så mycket för mig. Dom har varit mina största stöttepelare på min knaggliga väg!