Elchocker
Jaja, bara att härda ut i guess.. medicinfri i 4 dagar nu, iaf medicinen som står på högst dos.. den andra är så låg dos och den gör så att jag kan somna.. ska sluta helt med den när den här yrseln försvinner.. OM den försvinner..
Utsättningssymptom..
Nu har jag som "elektriska stötar" i huvudet och känner mig stundtals lite yr. Hoppas att det går över snart.. vet inte hur länge det kan hålla i sig, inte alltför länge hoppas jag :( inge kul!
Men jag MÅR bra iallafall, det är väl kanske det som räknas! Känner mig pigg och glad!
1/4 piller
Hur och vart söker man hjälp?
Jag vet hur psykiatriska vården ser ut idag, väntetider, telefontider som är jättekorta, väntelistor, kötider etc. Ibland kan man faktiskt inte vänta, speciellt inte om man har en liten att ta hand om. Då kan man behöva hjälp snabbt!
Hur jag gjorde:
Åkte in till karolinskas gynakut, satt och väntade en jävla tid, fick sen hjälp, och remiss skickades till öppenpsykiatrin i Märsta. När dom hörde av sig så mådde jag okej och sa nej till hjälpen. Sen brast det nån vecka efter.
Jag pratade med BVC, talade om hur dåligt jag mådde, då fick jag komma till deras kurator. Tyckte dock inte att det hjälpte.
Ringde upp öppenpsykiatrin, bad om hjälp och sa att jag inte skulle klara mer snart, fick komma dagen därefter. Gick där på några besök. Fick mediciner utskrivna. Var även i kontakt med vårdcentralen.
Ringde min MVC-barnmorska och bad om hjälp, hon i sin tur rekommenderade mig att ringa BUP. Så jag ringde BUP i sollentuna och bad om mer hjälp, fick komma dit och prata med en jättebra psykolog och träffa deras läkare, fick älta igenom allt jag tyckte var jobbigt, gråta, bli arg, skratta och bara prata. BUP har även något som kallas för spädbarnsverksamhet som man kan få komma på och få hjälp att "vara" med sin bebis och träffa andra mammor och pappor som har det tufft. De har även ett team som kan komma hem till en och hjälpa en att få vardagen att gå ihop, vilket inte alltid är det lättaste som nybliven förälder.
SÅ jag har i princip varit i kontakt med nästan alla man kan hitta, jag var i så desperat behov av att få må bra.
Så man kan alltså vända sig till:
BVC
MVC
Öppenpsykiatrin
Vårdcentralen
BUP (barn och ungdomspsykiatrin)
Akutmottagning
Sjukhuset där du födde
Familjecentrum (kurator)
Aurora/juno-mottagning (kan vara bra att komma och prata igenom sin förlossning med om man upplever den som svår/traumatiskt och kanske en del i varför man mår dåligt)
Deprimerade mammor
Jag kan sitta och tänka ibland på alla dom som går igenom samma helvete just i denna stund. Alla mammor som ligger och gråter på kvällarna, vaknar med en klump i magen på morgonen (om man ens sovit nåt), alla mammor som inte kan le, inte känner någon glädje, har ångesten jagandes i hasorna dygnet runt, har en död blick, inte orkar klä på sig än mindre sminka sig, som inte orkar bry sig MEN som trots allt detta tar hand om sina nya små bebisar, som matar, badar, byter blöja omsorgsfullt, går hemma och lider i tystnad, gråter i stillhet under amningsstunden och tänker "du förtjänar en bättre mamma än mig"..
Jag tänker på alla mammor som kanske inte är lika påstridiga som mig, alla mammor som faktiskt inte vågar ringa runt och kräva att få hjälp, och det fort, alla mammor som kanske tillochmed mår sämre än vad jag gjorde och inte ens orkar be om hjälp, alla mammor som håller skenet uppe i sociala sammanhang och kommer hem och vill bara dö.
Snälla ni.. ta hjälp, för den finns och det är ingen som dömmer er! Så väldigt vanligt det här problemet, men så ouppmärksammat! Så "fult" och tabubelagt att inte sväva på rosa moln när man blivit mamma. Sånt man ska hålla käften om, men fan, snälla GÖR inte det! Prata om det! Massor, sen pratar du om det ännu mer, och mer därefter, älta älta älta, älta tills du själv blir trött på att höra det, för det är då, då som du börjar bli frisk.
Amningsförespråkare undanbedes i denna lokal..
Tyvärr så kanske inte alla som vill KAN amma pga av olika skäl.. amingsdepression/förlossningsdepression bla kan bli förvärrade av amning. Löper man stor risk för en sån sak så tar man nog hellre ett piller som stoppar mjölkproduktionen så man kan vara en glad mamma och känna lycka och ger modersmjölkersättning istället. För helt ärligt nu, ersättningen som finns idag är av världsklass! Och det är inget fel att heller inte vilja amma. Det är ju varje kvinnas rätt att välja själv. Jag har mött många som reagerat på att jag inte ammade min son i mer än 5 veckor, vissa sa ingenting, men tro inte att jag inte såg i era ögon vad ni egentligen tyckte även fast ni satt med ett era påklistrade leenden och krystade fram "ja men ersättning är ju bra"..
Egentligen tycker jag inte ens att folk hade rätten att fråga mig som nybliven mamma VARFÖR jag inte ammade mitt barn, tycker inte heller att folk har rätten att idag fråga om jag "fortfarande ammar" som om det var självklart att jag gjort det från början.. många tycks tro att man är liiiite sämre och liiiite mer ego för att man väljer bort amningen "frivilligt", som om man valde bort den för att man typ ville undvika hängtuttar.. guess what einsteins: Hängpattar får man så det räcker och blir över under graviditeten, skulle dom bli ännu hängigare av amningen så skulle man faktiskt ändå inte bry sig!
Jag tycker att det är riktigt synd att det ska vara så fult att välja bort amning, det tråkigaste är att det är kvinnor som sparkar på varandra istället för att stötta.. det är kvinnor som hoppar på en och berättar för en om amningens goda egenskaper och hur braaaa det är för bebisen. Det är kvinnor som trycker upp i ansiktet på en att DOM minsann äääälskade att sitta hemma och amma sina bebisar 24 timmar om dygnet. Det är också kvinnor som predikar om att DOM minsann ska amma sina barn när dom blir mammor. Äh mind your own business bitches!
Känner verkligen att det går åt rätt håll!!
Paniken som jag hade förut infinner sig nästan aldrig, jag kan nästan inte förstå hur dåligt jag faktiskt har mått.
Nu glömmer jag tilloch med att ta min medicin ibland på morgnarna för att allt känns som vanligt, kommer dock alltid på mig själv på eftermiddagen att det är nått jag glömt ;)
Jag har nära till skratt och känner mig stabil i mitt humör (ja en och annan humörsvängning åt det arga håller har jag ju, men det är ju så jag är) känner mig heller inte känslomässigt avtrubbad som man blev skrämd att man minsann kunde göra, jag kan skratta och gråta, även om gråten inte kommer så ofta.. nästan endast när jag tänker på alla fina minnen som jag bär med mig av Fabbe.. blev rörd när jag fick två tavlor av honom som inflyttningspresent av min lillesyster!
k Jag kan lägga mig och somna när Max sover på dagarna, något som jag aldrig trott var möjligt..Jag mår bra. Nästan jämt. Jag börjar äntligen känna att depressionen nog inte kommer att komma tillbaka. Att jag faktiskt ÄR på bättringsvägen, jag har fått mått bra så länge nu, känns så härligt. Det trodde jag aldrig, jag trodde att jag var förstörd för alltid, allt kändes verkigen svart..
Jag är så glad att vara mamma åt min fina son. Jag är lycklig över att vara sambo med min fina Erik. Min lilla familj. Ni betyder mest av allt, det kommer ni alltid att göra, vad som än händer.. mina fina, fina pojkar.
Ligger och funderar
Snabbt, enkelt och okomplicerat skulle det bli, jag brydde mig inte längre om sånt plosk som att spricka lite osv, det var ju sånt man fick ta, bara jag fick ut mitt barn som jag längtade så mycket efter och att jag fick bli av med den där nedrans magen som var så mycket ivägen. Vilken inställning jag hade.. vad naiv och blåögd, vad dum jag var. Hur kunde jag kallt räkna med att min förlossning skulle gå som en vals?! Vad fan trodde jag liksom..
Nu kan jag verkligen tänka tillbaka och tycka att jag verkligen var korkad.. nu vet jag bättre, nästa gång vet jag att det kan gå precis hur som helst, det finns inga garantier och ingen förlossning är den andra lik.
Tror att det är den där "drömförlossningen" som jag hade i mitt lilla korkade huvud som gjorde att det slog slint lite. Känner mig besviken att jag inte fick vara med om att föda mitt barn "på riktigt". Känner mig lurad på konfekten. Vi snubblade verkligen på mållinjen, efter mitt långa värkarbete och efter att ha varit 8 cm öppen till att bli snittad. Vilken besvkelse. Och smärtan efter, smärta som jag aldrig ens i mina vildaste fantasier trodde att man kunde uppleva. att inte kunna stå eller ens gå på toaletten själv, inte ens skära sin egen mat, inte ens kunna hosta.. nä fy.. inte vad jag hae väntat mig. Sen förlossningsdepression efter det.. herregud, vilken resa jag har gjort känner jag!
Från att må piss och faktiskt nästan inte ens vilja leva längre, att vara helt vilsen och inte veta vem man är till att äntligen bli sig själv igen och kunna skratta, En sån enkel sak som att kunna asgarva åt något som är roligt är för den som är riktigt deprimerad en stor svårighet, man kan aldrig förstå om man själv aldrig har varit där, jag vet.. brukade själv vara en av dom som inte fattade att folk verkligen kunde vara såååå deprimerade att de tar livet av sig själva, NU förstår jag. Stackars alla deprimerade själar som inte får den hjälpen som de behöver i tid..
Jag är alla mina nära evigt tacksam för det stöd de gett mig under min resa. Älskar er! Älskar min lilla familj, mina två fina grabbar, Max och Erik, jag hoppas att ni vet hur mycket ni betyder för mig, skulle inte vilja leva en dag utan er två!
Boktips till deppiga mammor + KÄRLEK!
Brooke Shields bok: "När regnet faller - Min väg ur förlossningsdepression"
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9172320729
Den är faktiskt riktigt bra. Jag kan själv känna igen mig mycket i det hon skriver om, vissa saker känns det till och med som om det är jag själv som har skrivit dom. Visst det är ju ingen "upplyftande" bok, eller för mig var den väl det på ett sätt, jag kände mig inte ensam om att känna det som jag faktiskt kände och jag fick ännu mera hopp om att jag en dag faktiskt kommer att kunna lägga det här jobbiga kapitlet i mitt liv bakom mig.
Ja KÄRLEK ja.. varför står det så för i rubriken? Jo.. för den senaste tiden så har jag kommit på mig själv med att känna mig sådär löjligt kär. Ja typ förälskad.. I VEM!? Jo världens underbaraste lilla unge! Fina lilla Max! Min och Eriks unge! Dom här starka banden som jag var så osäker på om jag nånsin skulle få finns nu här och växer sig starkare för var dag som går.
Visst har jag älskat honom från den stunden då han kom, men jag har liksom inte "vetat om det", jag har mer känt att jag vill "skydda" honom.. NU kan jag ligga och titta på honom när han sover och bara bli alldeles varm i kroppen, jag kan le vissa morgnar när jag vaknar och han ligger och krafsar på mig med sina knubbiga små fingrar och spärrar upp sina stora blå ögon när han ser att jag äntligen vaknar.. nu VET jag.. älskade lilla unge!
Min knaggliga väg framåt..
Hade tänkt att skriva om en erfarenhet som jag helst hade velat sluppit.
Förlossningsdepression. Ett ganska tabubelagt ämne som många människor inte vet ens existerar. För när man har blivit mamma ska det ju vara världens lyckligaste, eller hur?
Så blir det inte för alla. Ca 10% av alla nyblivna mammor hamnar i en förlossningsdepression av olika svårighetsgrader. För vissa räcker det med samtalsterapi, andra behöver medicinera för att bli friska.
De kvinnor som har blivit akut kejsarsnittade löper en högre risk att bli drabbade. Även de som varit deprimerade förr.
När jag hade fått Max var hormonchocken total. Jag hade ont efter snittet, kunde inte ens hosta, min mamma fick en stroke och blev liggandes på sjukhus, jag sov ingenting, kunde inte slappna av, grät för allt, kunde inte le, kände ingen glädje.. ja jag kan fortsätta i evigheter. Det blev absolut inte som jag hade tänkt mig.. ingenting var som det skulle.. jag hade väl en "Baby blues" från helvetet.. till sist bröt jag ihop totalt, då var max 7 dagar gammal. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Det kröp i hela kroppen, hjärtat slog så hårt och fort och jag bara grät. Då åkte vi och fick hjälp på Karolinska. Jag fick insomningstabletter och Erik (min sambo) fick ta Max den natten. Då fick jag mina första timmars sömn på en hel vecka. Fyra timmar sov jag..
Efter det så blev allt bättre, men bara för en kort tid.
När Max var ca 4 veckor började ännu ett helvete. Inget var kul helt plötsligt. Jag kände mig instängd och fångad. Vad hade jag ställt till med? Jag är ju ingen bra mamma. Max förtjänar bättre än mig.
Allt jag ville var att försvinna. Om någon var här och hälsade på så önskade jag att dom kunde ta med sig mig så jag slapp allt ansvar.. Jag kände inte alls igen mig själv längre. Min bästa vän som var här och hjälpte till så gott hon kunde sa att jag inte alls var en dålig mamma och att jag skötte mig jättebra, men hon sa att min blick var tom..
Och det stämde nog ganska bra in på hur jag kände mig, tom. Tom och värdelös. Såhär kan väl ingen normal människa känna? borde jag inte vara lyckligast i världen? vissa dagar kändes mindre dåliga, och vissa var jag helt nere i botten.
Jag gick hos en kurator.. det hjälpte inte. Jag hade kontakter inom psykiatrin. Dom alla tyckte att jag skulle ha tålamod, att det kommer gå över. Visst, det gick över, ibland, men bara för några dagar för att sen komma tillbaka igen. Ångest, svårt att sova, lessen och nedstämd. Ville inte ha en förlossningsdepression! Vad var det för fel på mig!! Varför just jag? Varför gick det aldrig över? Ofta kändes det som om jag alltid skulle må såhär skit.. en gång skrev jag ett sms till sambon när han var och jobbade där det stod att jag faktiskt ville dö hellre än att må såhär hela livet. Jag såg inget ljus i slutet av tunneln, allt var becksvart. Det här är mitt nya liv, brukade jag tänka, jag kommer aldrig att få bli mig själv igen.. alla som jag älskar kommer till sist att tröttna på mig och lämna mig, eller så kommer jag att dö.
När Max var 2,5 månader så "gav jag upp", jag gick med på att testa att medicinera mot helvetet. Efter någon vecka så var inte allt lika skit längre.. och Max var ju riktigt rolig. Jag kom på mig själv att tycka OM att vara mamma. Men inte kan det väl vara medicinen som hjälper? Det trodde jag aldrig. Efter ytterligare några veckor och ett byte av medicin så kände jag igen mig själv igen. Jag var Johanna. En aningens tilltufsad Johanna, men ändå. Jag kan tillsammans med min psykolog börja bygga upp mig själv igen, även om depressionen inte är så långt borta och ligger och spökar som ett svart hav bakom mig.
Folk höjer på ögonbrynen när man nämner ordet förlossningsdepression, och ännu mera höjer dom på ögonbrynen när man nämner medicinering i samband med det. Vissa ger en blickar som "jaha du var en dålig mamma du, stackars barn" eller "ja, du är ju så ung, det är därför, förstår du inte det?!". Som om det har något med det att göra. Ibland reagerar hjärnan konstigt på hormonomställningar som sker i kroppen, man är inte en sämre mamma för det, eller älskar sitt barn mindre än alla hemma-mys-lull-lull-mammor, man bara måste kämpa lite mer i början, tills man fått rätt hjälp.
Nu är Max 4 månader lite drygt, jag har en bra bit kvar innan jag är helt "frisk", men jag har kommit en bit på vägen, det känns skönt. Jag kommer att blogga om mina upplevelser före/under/efter depressionen. Det jag känner att jag vill skriva av mig om.. Jag är varje dag tacksam för det stöder jag har fått genom hela min jobbiga tid.
Kan inte tacka min underbara sambo Erik och min bästa vän S nog myckt för att dom ställt upp så mycket för mig. Dom har varit mina största stöttepelare på min knaggliga väg!
