Hade tänkt att skriva om en erfarenhet som jag helst hade velat sluppit.
Förlossningsdepression. Ett ganska tabubelagt ämne som många människor inte vet ens existerar. För när man har blivit mamma ska det ju vara världens lyckligaste, eller hur?
Så blir det inte för alla. Ca 10% av alla nyblivna mammor hamnar i en förlossningsdepression av olika svårighetsgrader. För vissa räcker det med samtalsterapi, andra behöver medicinera för att bli friska.
De kvinnor som har blivit akut kejsarsnittade löper en högre risk att bli drabbade. Även de som varit deprimerade förr.

När jag hade fått Max var hormonchocken total. Jag hade ont efter snittet, kunde inte ens hosta, min mamma fick en stroke och blev liggandes på sjukhus, jag sov ingenting, kunde inte slappna av, grät för allt, kunde inte le, kände ingen glädje.. ja jag kan fortsätta i evigheter. Det blev absolut inte som jag hade tänkt mig.. ingenting var som det skulle.. jag hade väl en "Baby blues" från helvetet.. till sist bröt jag ihop totalt, då var max 7 dagar gammal. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Det kröp i hela kroppen, hjärtat slog så hårt och fort och jag bara grät. Då åkte vi och fick hjälp på Karolinska. Jag fick insomningstabletter och Erik (min sambo) fick ta Max den natten. Då fick jag mina första timmars sömn på en hel vecka. Fyra timmar sov jag..
Efter det så blev allt bättre, men bara för en kort tid.

När Max var ca 4 veckor började ännu ett helvete. Inget var kul helt plötsligt. Jag kände mig instängd och fångad. Vad hade jag ställt till med? Jag är ju ingen bra mamma. Max förtjänar bättre än mig.
Allt jag ville var att försvinna. Om någon var här och hälsade på så önskade jag att dom kunde ta med sig mig så jag slapp allt ansvar.. Jag kände inte alls igen mig själv längre. Min bästa vän som var här och hjälpte till så gott hon kunde sa att jag inte alls var en dålig mamma och att jag skötte mig jättebra, men hon sa att min blick var tom..
Och det stämde nog ganska bra in på hur jag kände mig, tom. Tom och värdelös. Såhär kan väl ingen normal människa känna? borde jag inte vara lyckligast i världen? vissa dagar kändes mindre dåliga, och vissa var jag helt nere i botten.

Jag gick hos en kurator.. det hjälpte inte. Jag hade kontakter inom psykiatrin. Dom alla tyckte att jag skulle ha tålamod, att det kommer gå över. Visst, det gick över, ibland, men bara för några dagar för att sen komma tillbaka igen. Ångest, svårt att sova, lessen och nedstämd. Ville inte ha en förlossningsdepression! Vad var det för fel på mig!! Varför just jag? Varför gick det aldrig över? Ofta kändes det som om jag alltid skulle må såhär skit.. en gång skrev jag ett sms till sambon när han var och jobbade där det stod att jag faktiskt ville dö hellre än att må såhär hela livet. Jag såg inget ljus i slutet av tunneln, allt var becksvart. Det här är mitt nya liv, brukade jag tänka, jag kommer aldrig att få bli mig själv igen.. alla som jag älskar kommer till sist att tröttna på mig och lämna mig, eller så kommer jag att dö.

När Max var 2,5 månader så "gav jag upp", jag gick med på att testa att medicinera mot helvetet. Efter någon vecka så var inte allt lika skit längre.. och Max var ju riktigt rolig. Jag kom på mig själv att tycka OM att vara mamma. Men inte kan det väl vara medicinen som hjälper? Det trodde jag aldrig. Efter ytterligare några veckor och ett byte av medicin så kände jag igen mig själv igen. Jag var Johanna. En aningens tilltufsad Johanna, men ändå. Jag kan tillsammans med min psykolog börja bygga upp mig själv igen, även om depressionen inte är så långt borta och ligger och spökar som ett svart hav bakom mig.

Folk höjer på ögonbrynen när man nämner ordet förlossningsdepression, och ännu mera höjer dom på ögonbrynen när man nämner medicinering i samband med det. Vissa ger en blickar som "jaha du var en dålig mamma du, stackars barn" eller "ja, du är ju så ung, det är därför, förstår du inte det?!". Som om det har något med det att göra. Ibland reagerar hjärnan konstigt på hormonomställningar som sker i kroppen, man är inte en sämre mamma för det, eller älskar sitt barn mindre än alla hemma-mys-lull-lull-mammor, man bara måste kämpa lite mer i början, tills man fått rätt hjälp. 

Nu är Max 4 månader lite drygt, jag har en bra bit kvar innan jag är helt "frisk", men jag har kommit en bit på vägen, det känns skönt. Jag kommer att blogga om mina upplevelser före/under/efter depressionen. Det jag känner att jag vill skriva av mig om.. Jag är varje dag tacksam för det stöder jag har fått genom hela min jobbiga tid.
Kan inte tacka min underbara sambo Erik och min bästa vän S nog myckt för att dom ställt upp så mycket för mig. Dom har varit mina största stöttepelare på min knaggliga väg!