Funderar på att man var så naiv.. under graviditeten, och innan också för den delen. Men precis i slutet av min graviditet, dom två sista månaderna kanske så var jag sååå less på att vara gravid. Var skittrött på min stor mage, fötterna värkte, benen var svullna och likaså ansiktet, jag kände mig verkligen som en flodhäst. Allt jag ville var att föda.
Snabbt, enkelt och okomplicerat skulle det bli, jag brydde mig inte längre om sånt plosk som att spricka lite osv, det var ju sånt man fick ta, bara jag fick ut mitt barn som jag längtade så mycket efter och att jag fick bli av med den där nedrans magen som var så mycket ivägen. Vilken inställning jag hade.. vad naiv och blåögd, vad dum jag var. Hur kunde jag kallt räkna med att min förlossning skulle gå som en vals?! Vad fan trodde jag liksom..
Nu kan jag verkligen tänka tillbaka och tycka att jag verkligen var korkad.. nu vet jag bättre, nästa gång vet jag att det kan gå precis hur som helst, det finns inga garantier och ingen förlossning är den andra lik.

Tror att det är den där "drömförlossningen" som jag hade i mitt lilla korkade huvud som gjorde att det slog slint lite. Känner mig besviken att jag inte fick vara med om att föda mitt barn "på riktigt". Känner mig lurad på konfekten. Vi snubblade verkligen på mållinjen, efter mitt långa värkarbete och efter att ha varit 8 cm öppen till att bli snittad. Vilken besvkelse. Och smärtan efter, smärta som jag aldrig ens i mina vildaste fantasier trodde att man kunde uppleva. att inte kunna stå eller ens gå på toaletten själv, inte ens skära sin egen mat, inte ens kunna hosta.. nä fy.. inte vad jag hae väntat mig. Sen förlossningsdepression efter det.. herregud, vilken resa jag har gjort känner jag!

Från att må piss och faktiskt nästan inte ens vilja leva längre, att vara helt vilsen och inte veta vem man är till att äntligen bli sig själv igen och kunna skratta, En sån enkel sak som att kunna asgarva åt något som är roligt är för den som är riktigt deprimerad en stor svårighet, man kan aldrig förstå om man själv aldrig har varit där, jag vet.. brukade själv vara en av dom som inte fattade att folk verkligen kunde vara såååå deprimerade att de tar livet av sig själva, NU förstår jag. Stackars alla deprimerade själar som inte får den hjälpen som de behöver i tid..

Jag är alla mina nära evigt tacksam för det stöd de gett mig under min resa. Älskar er! Älskar min lilla familj, mina två fina grabbar, Max och Erik, jag hoppas att ni vet hur mycket ni betyder för mig, skulle inte vilja leva en dag utan er två!