Deprimerade mammor
Jag kan sitta och tänka ibland på alla dom som går igenom samma helvete just i denna stund. Alla mammor som ligger och gråter på kvällarna, vaknar med en klump i magen på morgonen (om man ens sovit nåt), alla mammor som inte kan le, inte känner någon glädje, har ångesten jagandes i hasorna dygnet runt, har en död blick, inte orkar klä på sig än mindre sminka sig, som inte orkar bry sig MEN som trots allt detta tar hand om sina nya små bebisar, som matar, badar, byter blöja omsorgsfullt, går hemma och lider i tystnad, gråter i stillhet under amningsstunden och tänker "du förtjänar en bättre mamma än mig"..
Jag tänker på alla mammor som kanske inte är lika påstridiga som mig, alla mammor som faktiskt inte vågar ringa runt och kräva att få hjälp, och det fort, alla mammor som kanske tillochmed mår sämre än vad jag gjorde och inte ens orkar be om hjälp, alla mammor som håller skenet uppe i sociala sammanhang och kommer hem och vill bara dö.
Snälla ni.. ta hjälp, för den finns och det är ingen som dömmer er! Så väldigt vanligt det här problemet, men så ouppmärksammat! Så "fult" och tabubelagt att inte sväva på rosa moln när man blivit mamma. Sånt man ska hålla käften om, men fan, snälla GÖR inte det! Prata om det! Massor, sen pratar du om det ännu mer, och mer därefter, älta älta älta, älta tills du själv blir trött på att höra det, för det är då, då som du börjar bli frisk.
Klart att man vill ha hjälp men i den är stan är det lättare sagt än gjort. Men psyk på danderyd ringde mig idag för att fråga mig vad jag tycker om kontakten som jag fått i sundbyberg som pågått nu i 3mån. Förklarade snällt att det går väl bra, det enda problemet är att jag inte fått komma dit än, står på väntelista och beräknad inskrivning är i Okt. Så jag får sitta här och knapra mina benzo som husläkarn skrev ut i ren frustration, till mig ja som missbrukat det för bara något år sen.
Grattis Sverige, vi har en helt psykisk sjuk psykvård!
Inte konstigt att folk hugger ihjäl okända människor på stan.
Tack för ditt inlägg. sitter i den här situationen nu och mår rejält pyton. ingen mer än min sambo och mina föräldrar som vet något men nu har jag äntligen sökt hjälp. hoppas du mår bra nu. ja ska kämpa för att få tillbaka glädjen. kram linda
Vill bara säga hur mycket det betyder att få läsa din berättelse. Jag är mitt i ett nattsvart helvete just nu. Läser dina ord och gråter, gråter, gråter, gråter. Det ger mig en liten strimma hopp mitt i allt detta kaotiska helvete jag upplever. Det är så skönt att se att man inte är ensam. Jag har börjat medicinera och jag hoppas det är sant som "alla" säger; att det alltid går över. För det känns ju precis tvärtom.
Tack!
