Känns härligt. Jag mår bra. Ligger och läser mina chicklit böcker på kvällarna tills ögonen går i kors. Njuter av att vara hemma på dagarna med min fina lilla unge. Fylls av kärlek och glädje dom kvällar när jag ligger på soffan med Max tryggt hos mig på bröstet, lugnt snusande och snuttande på sin napp.
Paniken som jag hade förut infinner sig nästan aldrig, jag kan nästan inte förstå hur dåligt jag faktiskt har mått.
Nu glömmer jag tilloch med att ta min medicin ibland på morgnarna för att allt känns som vanligt, kommer dock alltid på mig själv på eftermiddagen att det är nått jag glömt ;)
Jag har nära till skratt och känner mig stabil i mitt humör (ja en och annan humörsvängning åt det arga håller har jag ju, men det är ju så jag är) känner mig heller inte känslomässigt avtrubbad som man blev skrämd att man minsann kunde göra, jag kan skratta och gråta, även om gråten inte kommer så ofta.. nästan endast när jag tänker på alla fina minnen som jag bär med mig av Fabbe.. blev rörd när jag fick två tavlor av honom som inflyttningspresent av min lillesyster!

k Jag kan lägga mig och somna när Max sover på dagarna, något som jag aldrig trott var möjligt..Jag mår bra. Nästan jämt. Jag börjar äntligen känna att depressionen nog inte kommer att komma tillbaka. Att jag faktiskt ÄR på bättringsvägen, jag har fått mått bra så länge nu, känns så härligt. Det trodde jag aldrig, jag trodde att jag var förstörd för alltid, allt kändes verkigen svart..

Jag är så glad att vara mamma åt min fina son. Jag är lycklig över att vara sambo med min fina Erik. Min lilla familj. Ni betyder mest av allt, det kommer ni alltid att göra, vad som än händer.. mina fina, fina pojkar.