Motvilligt så kan jag erkänna att på något sjukt sätt så tycker jag ändå om henne. Ja hon kanske inte är en så likable person, men fan, hon är extremt underhållande att se på TV:n, det kan man inte förneka. Hon är smart, ingen dum blondin där inte. Hon svär och har ett ganska ovårdat språk. Svordomarna praktiskt taget väller ur hennes näbb, and I like it, hon verkar vara en riktig bitch, men en ärlig, hon säger vad hon tycker och tänker, och hon står för det. Hon verkar inte ha några som alls problem med att kunna vara elak och verkar skita fullständigt i hur hon framställs i Tv. Inte har man någon gång sett någon annan människas ögon lysa med en sådan entusiasm när den pratar om att tortera trädgårdssniglar till döds?

Jag vet inte, men jag tycker att hon är lite cool. I gårdagens (repris)avsnitt så pratade hon om hur kvinnor ska göra för att behålla sina män, hur man ska vårda förhållandet och inte glömma vad man först förälskade sig i. Och jag kunde inte hjälpa det, på ett sätt så höll jag ju med henne till viss den i hennes resonemang, för ankan är inte helt ute och cyklar där faktiskt. Klart att det inte stämmer för alla par, men många som lever i ett förhållande släpper ju på allt vad skönhet heter efter ett par år. Hon fick mig att rannsaka mig själv. "Mammorrr i Sverrrrge ärrr fejta", säger Ankan med sin skårrande skånska. Jamen vaffan det är ju MIG hon snackar om.. Och visst tusan, jag har mjuksikläder på mig 8 dagar av 10! Men så var det ju det där, skillnaden mellan mig och fröken Anka. Fritiden. Tiden. Jag har ingen nanny som kan ta hand om Max så jag kan vaxa röven ostört och sminka mig och pressa på mig festblåsan varje dag och tillbringa timmar på gymmet. Jag får träna när Erik kommer hem. Och då är jag oftast helt slut.
Så skillnaden mellan mig och Anna är alltså, tid och pengar om man ska hårddra det hela.

Men jag ska försöka mer, det ska jag faktiskt, för någonstans har hon rätt, den svärande, coola men elaka svenskamerikanska Ankan.