Något har hänt med mitt snälla och fina barn. Det gick över en natt. Från att ha varit snäll och medgörlig, visst lite temperament har ju alla ungar, men Max har under sitt första levnadsår varit sååå snäll och nästan alltid haft ett leende på läpparna.

Nu börjar det där gulliga leendet bytas ut allt oftare mot en skrikande mun. Han blir stel i kroppen, kastar sig bakåt och blir förstås ännu argare när ingen finns bakom som kan fånga upp honom, och pang så slår man sig lite också och då blir han ÄNNU mer arg och lessen.
Det kan vara en småsak. Han går runt med sina små korvringrar och pekar överallt, mycket upp emot diskbänken och kylskåpet, medans han pekar säger han "dä, dä, dä, däää", han tittar förbryllat och det ser ut som om han tycker att jag är den mest puckade personen i världen som inte fattar vad han menar.
Så jag sträcker honom en slev i hopp om att det är det han vill ha. Och jävlarimej om det inte är slevhelveten han vill ha. Då får man ett avgrundsvrål till svar och en skitarg unge som fortsätter sitt tjatande, kanske trillar en och annan tår ner för hans kind också, och plockar man upp honom så blir det en räkböjning al'a exorcisten baklängen och har jag osis så börjar han slåss också.
Såna här händelser sker flera gången dagligen. Och när pappa kommer innanför dörren duger inte jag längre, inte när någon annan är med heller för den delen. Då är man inte ens vatten värd.

Kan jag inte s n ä l l a få tillbaka mitt gulliga charmtroll som var så nöjd jämt och åt sin mat istället för att kasta den på golvet och kleta den på kläderna?!