Max, min lilla grisekno, han har under de senaste månaderna utvecklat en mani. Knappmani.
Han älskar knappar och kan inte för allt i världen låta bli dom. Spelar ingen roll vad man säger. Allra mest gillar han knappar som man vill att han ska låta bli. Spisknapparna är en hit, de har vi låst. Knapparna i hissen, allra hest nödsignalknappen med den gula fina ringklockan på. Och bussknapparna, dom är han nog mest galen i. Han bara måste trycka. MÅSTE. Så säger man "nej Max" och tar bort hans lilla knubbiga hand och flyttar vagnen längre ut mot gången så att människor som ska på pustar och frustar sig förbi. Då blir han ursinnig. Helt rabiat. Han bara MÅSTE trycka på knappen.
Lampknappar likadant. Why? Varför är knappar så spännande?

I går lärde han sig att säga sitt eget namn, "Maaaat" säger han stolt. "Pappa" och "Mamma" står fortfarande högst upp på listan. Han härmar mer och mer, vilket är så jävla coolt!! Våran lilla "bebis", har blivit så stor och självständig. Den där lilla bullen som sparkades i magen KAN saker och förstår vad vi säger. Sen har han ju världens temperament när det gäller också vilket inte är så kul.

Just nu förbereder vi för dagisstarten här hemma. Den 7:a januari börjar han och jag har redan plockat ihop hans extrakläder som ska finnas på dagis. Ska inhandla ett par sånnadär bra tofflor också från polarn o. pyret! Grå ska dom vara har jag bestämt!