Jag skulle också vilja vara en "mysbloggerska".. alla andras bloggar jag läser är så puttinuttiga. Eller ja, nästan allas, det finns ju sågra få (läs typ någon) som inte bara skriver hur lullit och gulligt det är att ha bebis eller barn. Det finns någon som ibland kan skriva om att det ibland kan vara rätt så tufft att vara förälder. Kan tänka mig att om en fjortonåring skulle läsa några av dom här bloggarna så skulle hon tänka att det var pice of cake att vara gravid, föda barn, ta hand om barnet och uppfostra det till en bra människa. Att allt bara var tussigull och jättelätt. Nu menar jag ju inte att man bara ska skriva en massa skit och negativt, absolut inte, men lite mer realistiskt kanske, bara någon gång ibland bara?

Missförstå mig inte nu. Jag älskar min unge, över allt annat. Jag skulle ge mitt liv för honom. Jag vill vara nära honom (nästan) jämt. Jag längtade så fruktansvärt efter att få hålla honom i mina armar när jag var gravid. När jag tittar på honom blir jag stolt att han är min och blir full av kärlek. När han lär sig nya saker så får jag tårar i ögonen och blir sådär löjligt glad och fånigt rörd, stolt! Stolt att min lilla Max kan så mycket, fast han är så liten. Ibland frågar jag mig hur någon så perfekt och fin kan ha kommit från MIN kropp. Hur är det möjligt? När jag tittar ner på min mage med sina "minnesmärken" och ärr efter graviditet och förlossning så kan jag bli fast i tanken på att JAG har haft den fina lilla ungen i min mage, att han legat innuti mig, det kan jag tänka på i evigheter, tills jag blir avbruten, för det är fint och ligger något magiskt över en mammas band till sitt barn.

Så, missförstå mig inte nu.. Varje sekund älskar jag min son. Alltid. Men ibland. Allt oftare nu när retlighet och ettårstrotsen trätt in i våra liv så kan man ju fan bli vansinnig på honom. Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för att han är riktigt envis och faktiskt ja, ibland är han elak. Ibland sliter jag nästan mitt hår för att det är så tufft att vara hemma en hel dag och bara tillgodose en annan individs behov. Ibland när hela dagen har gått så är min högsta önskan att få sitta ifred och kissa på toan. Ibland så vill jag vara ifred och få vara Johanna, inte Mamma mamma mammaaaaa!
Fan, det är okej om man tycker så. Det är okej om man vill säga upp sig från mammarollen ibland. Det är tillåtet att få psykbryt. Många mammabloggare kanske väljer att inte skriva om det. Psykbryten. Man filtrerar dagen och väljer att skriva om hur otroligt underbar dagen har varit, eller så kanske jag har fått ett barn som har färdigheten att kunna göra en totalt hopplös ibland. Vad vet jag?

Men hörni, det är okej, ni  f å r  ha dåliga dagar också, och man kan prata om det. Jag tror ingen kommer att posta hundbajs i era brevlådor bara för att ni någon gång visar att ni är mänskliga istället för att lägga upp "supermom"-fasaden. Det blir så oäkta.

Bild på ett minimonster