Det verkar ju som så... så fort jag säger till någon som jag inte känner speciellt bra (jag är ganska frispråkig ja) att jag inte tycker om barn, då reagerar folk nästan som om man sagt att man var en djävulsdyrkare som spikar upp hundvalpar på väggarna..
Vaddå? MÅSTE jag äääälska barn bara för att jag har ett? Måste jag det? Det tänker jag inte gå med på. Jag gillar inte barn. Alls. Eller bebisar är ju söta och nussiga. Men bebistiden är kort..Men jag tycker ju självklart om dom jag känner och självklart min egen gullunge. Men andras barn, nej fy fan.. irriterande, jobbiga, snoriga, vissa är rentutav äckliga, tjatiga, bångstyriga, fula och jävliga. NEJ! Jag säger NEJ till andras barn. Nu sitter det väl en massa mysmorsor där hemma och ser rött framför sina datorer och tycker att jag borde bli av med vårdanden av min son för att jag är så gräslig... men det skiter jag i.

Sluta se ner på folk som inte tycker om barn, det får oss inte att tycka om andras barn mer, snarare tvärt om.. Jag ser inte ner på folk som säger att dom inte gillar hundar även fast jag själv älskar dom!