Jag har kommit till insikt. Har känt att jag vill ha en ny hund ett tag nu.. från att ha känt att jag aldrig mer vill ha en hund direkt efter Fabbes bortgång, till att känna mig redo för en ny hund. Men idag så slog det mig.. fan, jag går ju fortfarande och längtar efter HONOM.. inte en annan hund... jag längtar efter hans små egenheter, hans konstiga lilla sätt.. det kan jag ju inte få i en ny hund.. en annan sak jag kommit till insikt med är att jag nog aldrig kommer att vilja ha en valp.

Nej Fabbe var alldeles speciell han...
När han tiggde mat och godis så sträckte han alltid ut tungan en bit utanför munnen, han nös och fnös jämt, när det var snö ute så stack han jämt ner huvudet i snön, han fullkomligt avskydde barn, en gång bet han min lillasyster Mia i rumpan så hon fick ett blåmärke, haha, han avskydde fötter och trodde att dom var ute efter hans matskålar, när jag precis hade fått honom så satt han jämt utanför toaletten när jag var där inne och väntade på mig, han älskade att ligga i,under och på saker, jämt när man kom från tvättstugan med tvättkassen och ställde den på golvet så kröp han upp där och la sig på den rena, varma tvätten och sov, han brukade ligga och sova mot mitt bröst när vi åkte bil, han snarkade som en halv karl ibland, han hatade när man pratade med pipig röst till honom, han sprang alltid till kopplet när man frågade "ska vi gå ut", han trodde att han var lika stor som en sankt bernard när man var ute på promenad och det kom andra hundar gåendesl, han muckade gräl med alla hundar nästan, han älskade att bli duschad, ännu mer älskade han att bli fönad, han var kittlig under tassarna, när jag var ledsen och grät högt så kom han alltid och slickade mig frenetiskt i ansiktet..

Han var 4,6 kilo, brun och vit pälsad perfektion!